Tankar och tänkande

Det är här en Malin samlar sina tankar, sina funderingar och det är här hon ger andra insyn i sitt tänkanke. Det är här det kan hända att hon öppnar sitt hjärta.

Namn:
Plats: Sweden

Malin är en komplicerad tös med ett stort behov av att kramas. Hon lever på att uppskattas, hon livnär sig på att älska och älskas och utan de i hennes närhet är livet inte värt att levas. Utan sina tankar och möjlighet att uttrycka sig lever hon inte.

21 november 2006

Att känna igen vs Att beskriva

Jag slogs av en tanke idag, en tanke som jag aldrig riktigt tagit mig tiden att fundera på tidigare.

Jag har väldigt svårt för att beskriva andra, inklusive mig själv då jag saknar en spegel. Varje gång jag blir ombedd att beskriva någon blir jag alltid lika ställd.

Är hennes hår brunt? Eller mörkblont? Eller... Och längd... som mig, kanske? Eller är det längre? Ögonfärg? Jadu... den som det visste.

Varje gång. Det där händer varje gång.

Fast å andra sidan är jag helt fenomenal på att känna igen folk. Jag vet inte riktigt om det har något slags samband med varandra. Jag misstänker det.

Jag kan se på en person bakifrån vem det är majoriteten av alla gånger, i värsta fall blir jag osäker tills dess att jag ser personen framifrån. Ge mig en gångstil, ett huvud bakifrån och sättet att gestikulera med händerna så vet jag om det är någon jag känner. Oftast, åtminstone.

Jag kanske helt enkelt inte lägger märke till detaljerna. Jag ser kanske en helhet av personen? Om jag kan känna igen någon på hur personen rör sig spelar det kanske ingen roll för mig hur personen ser ut? Hur ska man kunna beskriva någon som man inte vet hur den ser ut... eller snarare inte riktigt bryr sig om hur den ser ut?

Det mest frustrerande för mig är när personer gör hyfsat drastiska ändringar i sitt utseende, sånt som påverkar det första "synintrycket" (i brist på ett bättre ord) jag får av en person.
Exempel: En vän till mig har alltid haft skägg ända sedan jag lärde känna honom. Han rakar av sig det. Jag kan efter det se åt hans håll, vandra vidare med blicken och inse först efter några sekunder att det är min vän. Det var väldigt frustrerande den första tiden tills jag hade lärt om min hjärna. Faktum kvarstår dock att jag fortfarande har lättare att känna igen honom när han har skägg än när han inte har det, trots att min hjärna är omlärd.

Det var en intressant tanke och det känns som om jag lyckats hålla något som liknar en röd tråd åtminstone. Jag betvivlar att jag är ensam om att kunna känna det här men jag har aldrig egentligen hört någon skriva/tala om det förut.

05 november 2006

Rollspel på gott och ont.

Alla som känner mig vet att jag är förtjust i rollspel och gärna tar chansen till det om jag väl får det.
Alla som hört mig prata om rollspel har bara hört mig säga bra saker kan jag nog påstå.
Alla som rollspelat med mig vet hur engagerad jag kan bli när jag väl är igång.
Alla som rollspelat med mig vet hur mycket inlevelse jag kan få när jag spelar mina roller.

Fast rollspel är på gott och ont. Inlevelse är ett tveeggat vapen. Engagemang kan bli farligt.

Hur resonerar man om man skriver sådär? Hur tänker man?

Jag kan inte svara för andra, jag kan bara svara för mig själv och det tänker jag göra.

Lilla Tisa. Lilla, lilla Tisa.

Så inledde Vidar Tisas helvetesnatt när tankarna hann ikapp henne. Han tryckte på alla ömma punkter som hon har, tankarna satte fart och tack vare det där så accelerades vissa saker i spelet ofantligt mycket.

Problemet är bara att vissa av hennes ömma punkter är mina ömma punkter. Mycket av det han sa stämmer in på vad jag känner just nu. Tänkte inte på det då, då var jag uppslukad av det vi gjorde och skakade av mig allt som hade sagts när jag var mig själv igen.
Det har kommit ikapp mig nu, känns det som. Mycket av det som sades kommer tillbaka till mig och river upp sår jag har plåstrat igen för tillfället, det rinner nytt blod. Inte mycket, men det känns. Inget ont mot Vidar, men det här är den poäng jag ville få fram. Rollspel är av ondo om man låter det som händer i ett spel komma åt en själv.

Visst. Det finns mycket som händer i ett rollspel som man inte belastar någon med. Under Little Italy som vi spelade så fick jag äpple spottat i ansiktet av spelledaren när han skrek på mig och åt äpple samtidigt. Jag är fortfarande väldigt förtjust i denna spelledare och skrattade åt det hela efteråt. Min karaktär kände sig lite äcklad och torkade bort det så snart den vidriga prästen vände ryggen till.

Inlevelse gör ett rollspel så mycket bättre men man måste passa sig för att ta en karaktär till sig alltför mycket. Jag har själv aldrig gjort mig skyldig till att ta illa upp personligen om en karaktär råkar ut för något eller får höra något otrevligt, men jag vet mycket väl att det kan förekomma. Tveeggat vapen.

Vad gäller engagemang är det en punkt som gäller mig i allra högsta grad. Prioriteringar kan bli skeva, engagemanget när det kommer till verklighetsflykten kan väga över faktumet att man måste göra vissa saker för att inte ens liv ska bli onödigt komplicerat. (Jag har ett projektarbete att kirra. Det är vad som har blivit lidande pga mina skeva prioriteringar.)

Som vanligt försvinner den röda tråden någonstans mitt i och det hela slutar med alldeles för mycket ordbajs men det här är bara delvis för andras nöje. Man läser som sagt på egen risk och för att man själv vill det.