Tvivel.

Jag ska börja med att försöka förklara varför jag skriver om tvivel. Jag medverkar i en lajvkampanj där jag spelar demonen Tvivel, något som fått mig att reflektera över hur betydande den känslan faktiskt är.

Självförtroendet är en människas bästa vän eller åtminstone en av de viktigaste. När man tror att man kan något, när man är övertygad, då kan man verkligen göra saker. Så länge man vet att man är bäst så är man bäst. Det är därför jag intalar mig själv att jag är bäst, att jag är oslagbar, älskad och omtyckt.

Om man däremot är ansatt av tvivel blir det en helt annan sak.
"Vågar jag verkligen bjuda honom på bio, jag menar... han kan väl inte tycka om mig? Nej, det är nog lika bra att jag inte gör det, det skulle ändå inte spela någon roll." Och där har man kanske förlorat chansen till ett förhållande med personen man fem år senare gifter sig med.
"Äh, inte kan väl jag spela gitarr lika bra som henne?" Man blir klumpig och osäker och slutar sedan att träna. Hoppsan, där tappade man något man tyckte var riktigt roligt.
"Min flickvän skulle aldrig vara otrogen mot mig! Jag vet att hon är tre veckor i Italien nu, men hon skulle aldrig vara otrogen... eller... jag är förstås inte så snygg och hon har varit otrogen en gång för tre år sedan med sin dåvarande pojkvän..." Och det är tvivel som får en att ringa sin flickvän i Italien, börja bråka och göra slut... Och gör man inte slut kanske man aldrig vågar lita på henne igen.

Tvivel är, kort sagt, för jävligt.

Jag önskar att jag skulle kunna tvivla mindre, det skulle göra mig och de inblandade lyckligare. Jag gör mitt bästa, något annat är otänkbart, men det går inte så bra. Tvivlet är den lilla rösten i mitt huvud som får mig att inte våga gå hela vägen ut, som får mig att inte satsa fullt, som får mig att inte våga lika mycket som jag vet att jag kan.

Tills dess att jag själv tar mig i kragen och slutar tvivla ska jag fortsätta att göra som jag alltid gör, jag ska fortsätta få andra att tvivla mindre och våga mer, tills dess att det inte längre behövs. Jag tror nämligen att alla behöver någon som säger emot rösten i huvudet som skapar tvivlet.

Att få ett nej är inte hela världen, att försöka och falla innebär bara att man behöver kliva upp igen, att inte vara lika bra som någon annan är bara naturligt och rösten i huvudet pratar bara strunt.
Tänk på det, det är allt jag begär.