Rollspel på gott och ont.

Alla som känner mig vet att jag är förtjust i rollspel och gärna tar chansen till det om jag väl får det.
Alla som hört mig prata om rollspel har bara hört mig säga bra saker kan jag nog påstå.
Alla som rollspelat med mig vet hur engagerad jag kan bli när jag väl är igång.
Alla som rollspelat med mig vet hur mycket inlevelse jag kan få när jag spelar mina roller.

Fast rollspel är på gott och ont. Inlevelse är ett tveeggat vapen. Engagemang kan bli farligt.

Hur resonerar man om man skriver sådär? Hur tänker man?

Jag kan inte svara för andra, jag kan bara svara för mig själv och det tänker jag göra.

Lilla Tisa. Lilla, lilla Tisa.

Så inledde Vidar Tisas helvetesnatt när tankarna hann ikapp henne. Han tryckte på alla ömma punkter som hon har, tankarna satte fart och tack vare det där så accelerades vissa saker i spelet ofantligt mycket.

Problemet är bara att vissa av hennes ömma punkter är mina ömma punkter. Mycket av det han sa stämmer in på vad jag känner just nu. Tänkte inte på det då, då var jag uppslukad av det vi gjorde och skakade av mig allt som hade sagts när jag var mig själv igen.
Det har kommit ikapp mig nu, känns det som. Mycket av det som sades kommer tillbaka till mig och river upp sår jag har plåstrat igen för tillfället, det rinner nytt blod. Inte mycket, men det känns. Inget ont mot Vidar, men det här är den poäng jag ville få fram. Rollspel är av ondo om man låter det som händer i ett spel komma åt en själv.

Visst. Det finns mycket som händer i ett rollspel som man inte belastar någon med. Under Little Italy som vi spelade så fick jag äpple spottat i ansiktet av spelledaren när han skrek på mig och åt äpple samtidigt. Jag är fortfarande väldigt förtjust i denna spelledare och skrattade åt det hela efteråt. Min karaktär kände sig lite äcklad och torkade bort det så snart den vidriga prästen vände ryggen till.

Inlevelse gör ett rollspel så mycket bättre men man måste passa sig för att ta en karaktär till sig alltför mycket. Jag har själv aldrig gjort mig skyldig till att ta illa upp personligen om en karaktär råkar ut för något eller får höra något otrevligt, men jag vet mycket väl att det kan förekomma. Tveeggat vapen.

Vad gäller engagemang är det en punkt som gäller mig i allra högsta grad. Prioriteringar kan bli skeva, engagemanget när det kommer till verklighetsflykten kan väga över faktumet att man måste göra vissa saker för att inte ens liv ska bli onödigt komplicerat. (Jag har ett projektarbete att kirra. Det är vad som har blivit lidande pga mina skeva prioriteringar.)

Som vanligt försvinner den röda tråden någonstans mitt i och det hela slutar med alldeles för mycket ordbajs men det här är bara delvis för andras nöje. Man läser som sagt på egen risk och för att man själv vill det.