Borta bra men hemma bäst?

Jag har inte kunnat undgå att notera vissa saker i mitt 19-åriga liv.

Det är lätt att anse att gräset är grönare på andra sidan och när man väl har något är det lätt att längta vidare. Det är svårt att nöja sig med det man har ibland, kan det tyckas.

Men är det verkligen så? Är det gröna gräset bara en hallucination när man väl kommer fram, är det precis som det gamla gräset för att man förväntar sig att det ska vara det?

Eller är det så att gräset ÄR grönare på andra sidan men att man inte har vett att uppskatta det? Kan det verkligen inte vara bättre på andra sidan eller är det bara en önskedröm för att man vill bort från det man har då och nu, här och nu?

Borta bra men hemma bäst heter det. Man kan besöka den andra sidan bäst man vill, förr eller senare längtar man tillbaka eller åtminstone bort.
Eller?

Ibland tvivlar jag. Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror inte alltid att gräset är grönare på andra sidan, å andra sidan tror jag inte heller att gräset på den här sidan är så mycket grönare heller. Borta är bra och hemma är bäst, men ibland är det banne mig tvärtom. Ibland är det bra hemma men borta är bättre.
Ibland vittrar gräset sönder på den här sidan och man stirrar ut över floden som skiljer en från andra sidan, man ser uppåt mot taggtrådsstängslet som håller en fången på sidan där gräset är allt annat än grönt. Allt som återstår då är drömmar, hoppet om att finna nyckeln till det sönderrostade hänglåset på stängslets enda port. Hittar man inte nyckeln så nöjer man sig med en slägga. Slår man tillräckligt hårt och tillräckligt länge kommer man ut och vidare.

När allt man gör hemma känns som pest och pina, när maten smakar aska och allt är grått och tråkigt... Då är inte borta bra och hemma bäst. Det är då allt annat än hemma är bra och hemma är mardrömmen.