Tankar och tänkande

Det är här en Malin samlar sina tankar, sina funderingar och det är här hon ger andra insyn i sitt tänkanke. Det är här det kan hända att hon öppnar sitt hjärta.

Namn:
Plats: Sweden

Malin är en komplicerad tös med ett stort behov av att kramas. Hon lever på att uppskattas, hon livnär sig på att älska och älskas och utan de i hennes närhet är livet inte värt att levas. Utan sina tankar och möjlighet att uttrycka sig lever hon inte.

03 januari 2012

Att bestiga ett berg

Jag vill skriva om vad det innebär att bestiga ett berg och lyckas med något som kan se omöjligt ut när man ser det det från fel håll.

Självklart menar jag inte bergsbestigning på riktigt utan snarare inre berg, hinder som sträcker sig upp till skyarna och där det svåra är att veta var man ska titta och hur man håller kvar blicken.

Mitt berg är uppsatser eller andra större skriftliga uppgifter. Det slår aldrig fel, jag paralyseras och får inget gjort och bergets topp är oändligt långt borta.

Jag hade tur som fick hjälp med att börja klättra och att börja se det som ett berg. Innan så var det en mur, den var helt slät och sträckte sig så långt ögat kunde nå och lite därtill. Sedan blev det ett berg och jag som står på backen och tittar mot toppen.

Det första steget var att sänka blicken och fästa den vid fötterna istället. Allt man kan göra när man står framför ett berg är att ta ett steg i taget och så länge blicken är på fötterna känns det okej, då spelar det ingen roll hur högt berget är. Ett steg leder till ett annat som leder till ett tredje... Ja, ni förstår säkert.

Jag behöver lära mig att behärska konsten att inte flacka med blicken för ser man toppen så stannar man och då måste man börja om från början. Att tappa momentum är förödande, särskilt när man kommit så långt att man springer uppför berget.

Jag kämpar med mitt berg just nu, men jag har kommit till vissa insikter som jag tänkte att jag skulle dela med mig av:

  • Har man någon som går bredvid en så är det mycket, mycket svårare att stanna
  • Skygglappar är aldrig fel
  • Så länge man inte ger upp får man alltid upp farten igen
  • Det är okej att ta en paus från bestigandet
  • Alla berg är inte lika höga men alla kräver att man tar ett steg i taget

Med det sagt så vill jag avsluta med att önska lycka till med era egna berg för jag tror att vi alla har berg framför oss.

Vi ses på toppen, jag ska vinka till er från min egen topp för jag kommer att nå dit. Mina fötter kommer värka, men det kommer inte göra någonting för jag kommer vara så överlycklig och stolt att det inte kommer märkas. Jag tänker sätta mig ner, vila mina fötter och se hur lång väg jag faktiskt tagit mig. Jag ser fram emot det, men jag är inte där än. En sista insikt, såhär innan jag faktiskt avslutar det här inlägget:

  • Utsikten kommer att vara värt det, oavsett hur många tårar man fällt på vägen

07 november 2011

Varför vänner är så bra

Jag har skrivit inlägg om varierande ämnen i den här bloggen och skriver bara när jag vet vad jag vill skriva om. Det handlar inte om mitt liv och vad som händer i det utan snarare min inställning till olika saker. Nu tänkte jag skriva lite om vänner och varför vänner är så bra.

Jag är en person som har svårt för att vara ensam och som behöver ett visst mått av social samvaro för att fungera normalt, något jag inte är ensam om. Jag fäster stor vikt vid att umgås med min familj, min släkt och mina många vänner. Det finns få saker jag skulle prioritera över umgänge och en hel del saker som blir bättre om man delar upplevelsen.

Jag har också under mitt liv haft svårare perioder. Min familj har alltid funnits där för mig, men mina vänner har varit fullkomligt fenomenala. Jag har vänner som har kramat, burit, peppat, pratat och stöttat när jag behövt det som mest.

När jag känner mig nere behöver jag bara tänka på vilka jag har runt mig och hur de har ställt upp för mig gång på gång på gång för att bli lite gladare.

När jag inte tror på mig själv så gör mina vänner det åt mig.
När jag är nere blir jag upplyft.
När jag behöver sitta och vara tyst kan jag göra det i ett kök hos mina vänner.
När jag behöver prata behöver jag inte göra mer än slå ett nummer.
När jag inte orkar med behöver jag inte förklara mig.
När jag hatar lukten av brandrök får jag hjälp att sandpappra köksbordet.
När jag gråter blir jag kramad tills tårarna slutar rinna.
När jag får panik över skolarbetet får jag hjälp att sansa mig.

Men vet ni vad som är det bästa? Vet ni vad som är det absolut bästa?

Jag får återgälda allt jag får. Allt stöd och all kärlek som jag ges får jag ge tiofalt tillbaka. Det är en spiral som går uppåt, alltid uppåt, och jag älskar det. Jag gör mot andra vad jag vill att de ska göra mot mig och allt positivt jag får ger jag tillbaka.

Om du läser det här, ta åt dig.
Du är min vän för att jag tycker om dig och vill vara med dig.
Du är min vän och jag finns här för dig, precis som jag vet att du finns där för mig.
Du är min vän och du gör mig lycklig.

24 maj 2010

Fobi.

En fobi är en irrationell rädsla, eller hur?

Det kan vara väldigt jobbigt, särskilt när man försöker träna bort den.

Jag har under fyra tillfällen träffat en terapeut som gett mig hemläxa och jag har lidit något så fruktansvärt under den här tiden. Jag har gråtit, knappt kunnat andas pga panik, knappt kunnat tänka och fokusera pga att min kropp skrikit "FLY!" och under tiden har jag ibland undrat varför jag frivilligt utsätter mig för det.

Nu undrar jag inte längre.

Idag kunde jag ge blodprov utan att gråta och utan att få panik.

/Malin, blivande blodgivare

05 januari 2010

Hur länge får man vara...?

Jag är ganska säker på att de flesta, om inte alla, som läser det här har varit med om en större olycka i sitt liv, något som fått er att känna er arga, ledsna, sårade eller vadsomhelst annat. Ni har säkert varit med om något som gjort er väldigt lyckliga också.

Hur länge är det tillåtet att känna så starkt och spelar det någon roll vilken känsla det är?

Hur länge får jag vara glad över att ha lyckats med något utan att jag ses som självgod?

Hur länge får jag vara arg när jag drabbats av orättvisor?

Hur länge får man egentligen känna sorg? "Så länge som du behöver" vill nog de flesta säga, men är jag verkligen den enda som känner att det känns fånigt att uttrycka sorg efter en viss tidsperiod?

Vi kan ta det som hände för lite över ett år sedan som exempel. Jag förlorade mitt hem och det är något som jag fortfarande är förbannad över. Nej, jag är egentligen inte ledsen, jag är bara så arg över det att jag fortfarande kan börja gråta när jag ser bilder eller tänker på det för länge.
Problemet är att det känns fånigt att ta upp det med mina vänner, det känns fånigt att fortfarande känna så mycket över något som hände för så länge sedan, men varför ska det kännas fånigt? Det är känslor som jag känner och jag kan inte rå för att jag fortfarande gör det, att det fortfarande är något som påverkar mig. Är jag ensam om att känna mig fånig?

Och om vi tar en mer positiv känsla, bara för att balansera upp det: Glädje. Glädjen över lyckade studier, kärlek eller något annat. Hur länge får jag vara glad över att det går bra för mig innan jag börjar irritera min omgivning? Och varför, varför, varför ska man inte få vara glad så länge man vill? Ses det som fel att "skryta" om att man själv mår bra? Om det gör det så är det absurt, men det är den känslan jag får. Om man är för glad så irriterar man sin omgivning och om man är för ledsen så besvärar man istället, det är åtminstone den uppfattningen jag fått.

Snälla säg att jag har fel!

Och jag tror många kan hålla med mig om att sorg är tillåtet att känna en längre tidsperiod, särskilt då man förlorat någon som stått en nära, men hur är det med de andra känslorna?
Får jag vara gladare längre än jag är arg eller är det tvärtom? Är det fel att irritera sig i evighet och hur länge får man egentligen uttrycka lycka?

Jag har ingen aning, men jag är lite nyfiken på att höra andras tankar.

01 november 2009

Beröm.

Jag ville egentligen bara säga att ibland finns det inget bättre än ett vänligt ord eller beröm för att man ska le fånigt stort och bli varm inombords.

Jag ville egentligen bara säga att det är så lätt att glömma hur lätt man kan göra någon annans dag bra.

Glöm inte bort det.

08 oktober 2009

Att uppfatta och tolka livet

Jag har en mycket optimistisk syn på livet, något som förmodligen kommer sig av att jag i grunden är positiv (t.ex så anser jag att alla är goda tills motsatsen bevisas) och det händer naturligtvis att jag gråter, att jag blir nere och tycker att allting är värdelöst men det händer inte alltför ofta och triggas av större händelser som sker väldigt sällan (t.ex branden).

Det jag funderar på är hur mycket det påverkar min uppfattning av livet och hur jag tolkar händelser.

Om jag har inställningen att allt kommer bli bra och att alla problem löser sig på något sätt, blir det då lättare för problemen att lösa sig eller blir jag besviken? Än så länge brukar de flesta problem lösa sig på något sätt och jag blir sällan upprörd över småsaker så jag vågar nog påstå att jag bara tjänar på att vara optimist.

När något inte går min väg så är det naturligtvis bara en tillfällighet och det finns inga garantier att det kommer gå lika dåligt nästa gång jag försöker, så varför skulle jag då inte försöka en gång till? En pessimist däremot tenderar att tolka motgångar som typiska och går in med inställningen att det inte kommer fungera och varje gång det inte fungerar så blir pessimisten bara mer och mer övertygad om att det inte kommer fungera. I extremfallet slutar pessimisten försöka eftersom det ändå inte ger någonting. Jag försöker gång på gång och har svårare för att ge upp. För varje framgång uppmuntras jag till att fortsätta vara optimist och får också lättare att skaka av sig gångerna då allt skiter sig.

Dessutom så är det knappast möjligt för mig att vara något annat än optimist, detta eftersom att hela min människosyn bygger på optimism och om jag skulle bli en pessimist kommer också min människosyn att förändras och jag är väldigt nöjd med hur jag ser livet, hur jag behandlar andra och hur jag uppfattar och tolkar mitt liv. Jag tänker inte förändras och för varje dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att jag gör rätt.

Vad är din åsikt? Spelar det någon roll om man tror att man kommer lyckas eller inte? Hur uppfattar du ditt liv?

25 februari 2009

Religionsfrihet

Jag har alltid tyckt att religionsfrihet är något nödvändigt, något bra, och det anser jag fortfarande. Man ska ha rätt att tro på vad man vill, när man vill och hur man vill. Det ska inte finnas något rätt och fel när det gäller något så grundläggande som personlig tro. Religion är en viktig del av mångas liv, ja, men den ska hålla sig utanför styret av samhället.

Det är min åsikt, sedan finns det också de som kanske inte riktigt skulle uttrycka sig som mig. Själva anledningen till varför jag skriver det här inlägget från första början är en kommentar jag läste kring en nyhet om hur ett par har fått döpa sin son till Lucifer (vilket, för övrigt, är ett mycket vackert namn).

Morphevs skrev:
Ska ett namn förknippas med en uttolkning från ett religiöst perspektiv? Ska då religion stå över människorna val av namn?
Är detta religionsfrihet eller fundamentalism?

Ingen minns väl länge vad Satan ursprungligen stod för i böckernas bok. Från hebreiskans "den som säger emot" har den kyrkan skapat satan och djävulen, bara för att någon en gång sa emot den de kallar för den högste.
Uppmålande att den som sade emot Gud stod på en annan sida.
Med en skärseld emellan.
Denna piska, att ej säga emot Gud, har varit tystandets och underordnandets piska i 1800 år.
Vakna, sömngångare.
En sida som under sekler förmörkats till satanism.
Som inte skulle funnits om inte kyrkans skapalse av satan vore vid handen.
Utan rädslan för djävulen, inget behov av Gud.
Vem som sa det, vet Gud om Gud finns.
Det tycks inte finnas något kulturarv, bara myternas marknad som ska överordna sig den fria människans vilja.
Vad är en människa?


Jag har läst den kommentaren några gånger men förstår fortfarande inte fullt ut vad människan vill ha sagt, men jag förundras över förmågan att skriva så mycket över en sådan liten sak. Morphevs, vem det nu är, skulle nog vara en mycket intressant diskussionspartner om man vill diskutera ämnet religion. Han/Hon får bara undvika kryptiska meningar, som t.ex "Det tycks inte finnas något kulturarv, bara myternas marknad som ska överordna sig den fria människans vilja." Vad menar han/hon med det där, egentligen?