Tankar och tänkande

Det är här en Malin samlar sina tankar, sina funderingar och det är här hon ger andra insyn i sitt tänkanke. Det är här det kan hända att hon öppnar sitt hjärta.

Namn:
Plats: Sweden

Malin är en komplicerad tös med ett stort behov av att kramas. Hon lever på att uppskattas, hon livnär sig på att älska och älskas och utan de i hennes närhet är livet inte värt att levas. Utan sina tankar och möjlighet att uttrycka sig lever hon inte.

05 januari 2010

Hur länge får man vara...?

Jag är ganska säker på att de flesta, om inte alla, som läser det här har varit med om en större olycka i sitt liv, något som fått er att känna er arga, ledsna, sårade eller vadsomhelst annat. Ni har säkert varit med om något som gjort er väldigt lyckliga också.

Hur länge är det tillåtet att känna så starkt och spelar det någon roll vilken känsla det är?

Hur länge får jag vara glad över att ha lyckats med något utan att jag ses som självgod?

Hur länge får jag vara arg när jag drabbats av orättvisor?

Hur länge får man egentligen känna sorg? "Så länge som du behöver" vill nog de flesta säga, men är jag verkligen den enda som känner att det känns fånigt att uttrycka sorg efter en viss tidsperiod?

Vi kan ta det som hände för lite över ett år sedan som exempel. Jag förlorade mitt hem och det är något som jag fortfarande är förbannad över. Nej, jag är egentligen inte ledsen, jag är bara så arg över det att jag fortfarande kan börja gråta när jag ser bilder eller tänker på det för länge.
Problemet är att det känns fånigt att ta upp det med mina vänner, det känns fånigt att fortfarande känna så mycket över något som hände för så länge sedan, men varför ska det kännas fånigt? Det är känslor som jag känner och jag kan inte rå för att jag fortfarande gör det, att det fortfarande är något som påverkar mig. Är jag ensam om att känna mig fånig?

Och om vi tar en mer positiv känsla, bara för att balansera upp det: Glädje. Glädjen över lyckade studier, kärlek eller något annat. Hur länge får jag vara glad över att det går bra för mig innan jag börjar irritera min omgivning? Och varför, varför, varför ska man inte få vara glad så länge man vill? Ses det som fel att "skryta" om att man själv mår bra? Om det gör det så är det absurt, men det är den känslan jag får. Om man är för glad så irriterar man sin omgivning och om man är för ledsen så besvärar man istället, det är åtminstone den uppfattningen jag fått.

Snälla säg att jag har fel!

Och jag tror många kan hålla med mig om att sorg är tillåtet att känna en längre tidsperiod, särskilt då man förlorat någon som stått en nära, men hur är det med de andra känslorna?
Får jag vara gladare längre än jag är arg eller är det tvärtom? Är det fel att irritera sig i evighet och hur länge får man egentligen uttrycka lycka?

Jag har ingen aning, men jag är lite nyfiken på att höra andras tankar.

2 Comments:

Blogger Johan said...

Hur långt svar får man skriva innan det känns för långt och du slutar läsa?

Grundbulten är att vi är människor och att som människor är vi olika. Både glädje och sorg känns olika mycket olika lång tid. Det är också känslor som "aktiveras" vid viss stimuli (fan vad tråkig jag låter) som årsdagar, högtider, platser... jag har fortfarande svårt att gå på fysikgränd utan att se "spöken" från förr.

Sen finns det en oändlig skillnad i hur vi förmedlar våra känslor och vilka som är mottagare av dem. Det handlar en del om att läsa av sin omgivning och kanske "välja" när man skall uttrycka glädje och sorg.

Men jag tror också att om sorg eller rädsla hänger kvar "för länge" kan det hänga ihop med någonting som man måste bearbeta eller behöver snacka med någon om. Saker som händer är skapade för att suddas ut i våra minnen men ibland kan man maniskt hålla sig kvar vid någonting negativt bara för att.

Men, som du ser, svår fråga att svara på bra. Finns på msn eller mail för följdfrågor =)

06 januari, 2010 00:01  
Anonymous Jasmine said...

Man ska ha rätt att känna sorg hur länge det än tar för såren att läka.

Men eftersom att sorg är såpass personligt så är det svårt för andra människor i sin omgivning att förstå hur man känner.

Okej nu kanske det blev lite luddigt men det går som inte riktigt att förklara.

Det viktigaste tror jag är om folk ger en tid att sörja hur lång tid det än tar och respekterar att man inte vill prata om den saken och låter det vara istället för att bli irriterad på det.

06 januari, 2010 12:34  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home