Att bestiga ett berg

Jag vill skriva om vad det innebär att bestiga ett berg och lyckas med något som kan se omöjligt ut när man ser det det från fel håll.

Självklart menar jag inte bergsbestigning på riktigt utan snarare inre berg, hinder som sträcker sig upp till skyarna och där det svåra är att veta var man ska titta och hur man håller kvar blicken.

Mitt berg är uppsatser eller andra större skriftliga uppgifter. Det slår aldrig fel, jag paralyseras och får inget gjort och bergets topp är oändligt långt borta.

Jag hade tur som fick hjälp med att börja klättra och att börja se det som ett berg. Innan så var det en mur, den var helt slät och sträckte sig så långt ögat kunde nå och lite därtill. Sedan blev det ett berg och jag som står på backen och tittar mot toppen.

Det första steget var att sänka blicken och fästa den vid fötterna istället. Allt man kan göra när man står framför ett berg är att ta ett steg i taget och så länge blicken är på fötterna känns det okej, då spelar det ingen roll hur högt berget är. Ett steg leder till ett annat som leder till ett tredje... Ja, ni förstår säkert.

Jag behöver lära mig att behärska konsten att inte flacka med blicken för ser man toppen så stannar man och då måste man börja om från början. Att tappa momentum är förödande, särskilt när man kommit så långt att man springer uppför berget.

Jag kämpar med mitt berg just nu, men jag har kommit till vissa insikter som jag tänkte att jag skulle dela med mig av:

• Har man någon som går bredvid en så är det mycket, mycket svårare att stanna
• Skygglappar är aldrig fel
• Så länge man inte ger upp får man alltid upp farten igen
• Det är okej att ta en paus från bestigandet
• Alla berg är inte lika höga men alla kräver att man tar ett steg i taget

Med det sagt så vill jag avsluta med att önska lycka till med era egna berg för jag tror att vi alla har berg framför oss.

Vi ses på toppen, jag ska vinka till er från min egen topp för jag kommer att nå dit. Mina fötter kommer värka, men det kommer inte göra någonting för jag kommer vara så överlycklig och stolt att det inte kommer märkas. Jag tänker sätta mig ner, vila mina fötter och se hur lång väg jag faktiskt tagit mig. Jag ser fram emot det, men jag är inte där än. En sista insikt, såhär innan jag faktiskt avslutar det här inlägget:

• Utsikten kommer att vara värt det, oavsett hur många tårar man fällt på vägen