Tankar och tänkande

Det är här en Malin samlar sina tankar, sina funderingar och det är här hon ger andra insyn i sitt tänkanke. Det är här det kan hända att hon öppnar sitt hjärta.

Namn:
Plats: Sweden

Malin är en komplicerad tös med ett stort behov av att kramas. Hon lever på att uppskattas, hon livnär sig på att älska och älskas och utan de i hennes närhet är livet inte värt att levas. Utan sina tankar och möjlighet att uttrycka sig lever hon inte.

28 juli 2006

Pappa.

Såg ett barn med sina föräldrar när jag kikade ut genom bussfönstret på väg hem från Luleå och mindes vad min farmor hade berättat för mig för bara några dagar sedan.

När jag var liten så var pappa pappaledig halva föräldraledigheten, bakade sockerkaka och var ute med andra nyblivna föräldrar och vakade över mig när jag lekte i sandlådan. Han var väldigt rädd om mig, har jag fått veta, och det var sådant jag inte visste. Inte det där om föräldraledigheten åtminstone.

Jag skulle tro att han fortfarande är väldigt rädd om mig men jag kan nog inte göra det så lätt för honom. Vi bråkar en massa och jag har nog inte hört honom säga att han älskar mig på väldigt, väldigt länge. Fast, det har jag förstås inte sagt åt honom heller. Men älskar gör jag, även om jag ibland inte förstår hur han tänker. Förstår varför han gör som han gör.

Men. Jag älskar honom, varför ska det vara så svårt att säga det? Och jag vet att han älskar mig, varför skulle han annars bry sig så mycket som han gör? För bryr sig, det gör han, annars skulle han inte bråka med mig och ifrågasätta mina (ibland) tvivelaktiga beslut.

Vade jag vill ha sagt med det här är... att jag tror att jag har fått ny förståelse vad gäller min far efter att jag varit hos farmor. Att jag vet lite mer, har blivit lite vuxnare. Och, banne mig, jag tror nog att jag ska säga till honom ikväll att jag älskar honom. Han förtjänar att få höra det, även om han kanske redan vet om det.

02 juli 2006

Att älska och varför

För att uttrycka det hela kort så finns det faktiskt bara en mening jag behöver skriva, en mening som vissa nog kan känna igen.

Jag älskar andra för att bli älskad själv.
Så enkelt är det.

Och den långa versionen är lite längre, förstås.

Jag har väldigt lätt för att älska, på gott och ont. Genom att älska andra blir jag (förhoppningsvis) älskad själv. Men genom att älska personer ger jag de mer betydelse än andra och det innebär följdaktligen att dessa personer får lättare att såra mig. Jag tar lättare en törn av ett förfluget ord från någon som jag älskar än jag tar åt mig av en främlings ogillande. Det krävs inte mycket för att törna till mig heller, ju närmare man står mig desto lättare. (I gengäld kommer man förstås närmare mig just genom att inte göra korkade saker och även om risken skulle vara stor är det värt det. Inget pris är för högt, inget kan avskräcka mig från att älska.)

Mitt liv kretsar kring mina vänner, min pojkvän och min familj. Utan vänner vore jag ingenting, utan pojkvän tenderar jag att bli rastlös och nere och kärar ner mig. (Det problemet har jag naturligtvis inte nu, bra det!) Min familj försummar jag, känns det som, men skulle de svika mig skulle jag inte må bra. Ni som känner mig har garanterat hört mig klaga på min far men jag älskar honom trots att han är en förbannad idiot ibland. Hur skulle jag kunna göra annat?

När det gäller frågan vilka jag älskar så finns det en generell regel. (Kom bara ihåg att regler har undantag!) Min familj är redan självskriven, det är självklart. Mina vänner älskar jag med lätthet, utan problem. Vissa personer är lättare att börja älska än andra men är man min vän så är man älskas, även om jag aldrig säger det för att det känns som om det kan tas på fel sätt eller så. Vissa av mina vänner är inte så jättekänslosamma, men det gör ingenting. De tycker om mig och det räcker. När vi kommer till pojkvänner så är det en helt annan sak och jag har en teori om varför också. Ju närmare man står mig desto svårare kan det vara att ge personen betydelse genom att medge såna känslor. Som jag skrev längre upp, ju närmare man står mig och ju mer älskad man är, desto lättare att såra mig. Och med pojkvänner så handlar det om en person, inte flera. En person som är så viktig, som får sådan betydelse. Nog för att en pojkvän redan är betydelsefull men det känns som om denne får MER betydelse genom att man säger något. Och det... det kan vara skrämmande. Det kan göra mig rädd. Jag är inte ensam om att dra ut på att säga sådant till en pojk-/flickvän, det är åtminstone vad jag tror.

Sist men inte minst vill jag nämna mitt begrepp obalans. Obalans är när en part älskar mer än den andra, när det har blivit lite snett. Om det är jag som älskar mer har jag dock inget problem med det, jag löper bara större risk att bli sårad, vilket jag är medveten om. Om förhållandet blir det omvända är det förstås en helt annan sak. Om jag har en pojkvän som älskar mig mer, som saknar mig mer, än jag älskar och saknar honom kan det bli riktigt illa. Jag kan få skuldkänslor för att jag känner för lite. Jag kan börja tvivla på vad det är jag känner, jag kan börja bli rädd. Alla gånger jag gjort slut har det varit obalans, då har jag känt mindre och tappat allt vad kärlekskänslor heter. Obalans = obra, helt enkelt.
Obalans mellan vänner fungerar, oftast, det har bara lett till att jag tagit illa upp för småsaker när jag älskat mer. Vänner är lättare att hantera. (Och obalans vad gäller att älska familjen finns inte, där är känslorna mer eller mindre konstanta även om de döljs i tillfälligt ogillande och bråk ibland. De känslorna försvinner aldrig.)