Pappa.

Såg ett barn med sina föräldrar när jag kikade ut genom bussfönstret på väg hem från Luleå och mindes vad min farmor hade berättat för mig för bara några dagar sedan.

När jag var liten så var pappa pappaledig halva föräldraledigheten, bakade sockerkaka och var ute med andra nyblivna föräldrar och vakade över mig när jag lekte i sandlådan. Han var väldigt rädd om mig, har jag fått veta, och det var sådant jag inte visste. Inte det där om föräldraledigheten åtminstone.

Jag skulle tro att han fortfarande är väldigt rädd om mig men jag kan nog inte göra det så lätt för honom. Vi bråkar en massa och jag har nog inte hört honom säga att han älskar mig på väldigt, väldigt länge. Fast, det har jag förstås inte sagt åt honom heller. Men älskar gör jag, även om jag ibland inte förstår hur han tänker. Förstår varför han gör som han gör.

Men. Jag älskar honom, varför ska det vara så svårt att säga det? Och jag vet att han älskar mig, varför skulle han annars bry sig så mycket som han gör? För bryr sig, det gör han, annars skulle han inte bråka med mig och ifrågasätta mina (ibland) tvivelaktiga beslut.

Vade jag vill ha sagt med det här är... att jag tror att jag har fått ny förståelse vad gäller min far efter att jag varit hos farmor. Att jag vet lite mer, har blivit lite vuxnare. Och, banne mig, jag tror nog att jag ska säga till honom ikväll att jag älskar honom. Han förtjänar att få höra det, även om han kanske redan vet om det.