Skola och Disciplin.

Till att börja med vill jag säga att jag inte är en förebild då det kommer till skolarbete. Jag är...
*Lat
*Odisciplinerad
*Ineffektiv
*Tidsoptimist
*Glömsk

Detta innebär att jag ständigt drabbas av otrevliga överraskningar. "Jaha, har jag tenta om en vecka? Va, är det seminarium imorgon? Hoppsan, jag sov visst borta alla föreläsningar den här veckan."

Dock har jag inte alltid varit sådan. Under hela grundskolan har jag alltid varit duktig och gjort mina läxor, det har blivit många MVG:n under min grundskoletid och mitt första underkända prov kom först på universitetsnivå.

Gymnasiet var en intressant tid. År ett: jag hade inget liv och lyckades med bedriften att kirra MVG i samtliga ämnen det året. Jag pluggade flitigt inför samtliga prov och lämnade in allt i tid, bortsett från enstaka undantag. Det var en händelselös tid och jag gjorde inte mycket mer än pluggade och spelade schack.
Sedan i tvåan fick jag fler vänner och började rollspela vilket innebar att jag fick börja prioritera. Betygen dalade naturligtvis, men jag fick bra betyg i det som verkligen intresserade mig och är inte det som är huvudsaken?
Trean var fruktansvärd, då slog skoltröttheten till vilket innebar att jag inte längre orkade hålla intresset vid liv även när det kom till intressanta ämnen som t.ex Retorik. Jag tog sovmorgnar som inte fanns och försummade allt, mer eller mindre. Mina betyg hängde lösa och jag fruktade IG i åtminstone ett ämne (som jag av någon konstig anledning fick VG i, ett mysterium som jag funderar på än idag, särskilt som läraren berömde mig för en uppgift jag inte ens gjort) men det hela byggde sig i slutändan. Nästan. Projektarbetet blev aldrig klart och släpade efter till december samma år då det lämnades in och blev godkänt.

I början av Socionomprogrammet var jag peppad och flitig, prioriterade rätt och skrev godkänt på det mesta, bortsett från det första underkända provet i mitt liv. Sedan har det bara gått utför.

Jag funderar på vad jag måste förändra för att få tillbaka min skollust. Jag vet vad jag borde försöka göra och vad jag måste göra men inte kommer göra. Sömn är nyckeln till koncentration så jag måste få en jämnare dygnsrytm (not bloody likely), sedan måste jag också äta bättre (mat? Vad är det för påhitt?) och sist men inte minst måste jag börja prioritera bättre (skola är viktigt). Att jag sedan lär prioritera vänner, lajv och rollspel före skola är tragiskt men sant. Det skulle inte vara ett problem om jag bara kunde plugga under dagtid. Det måste jag också förbättra.

Det finns så grymt mycket som jag borde göra...
...
...
...
...
...jag skulle ha pluggat istället för att skriva det här, t.ex.

Tvivel.

Jag ska börja med att försöka förklara varför jag skriver om tvivel. Jag medverkar i en lajvkampanj där jag spelar demonen Tvivel, något som fått mig att reflektera över hur betydande den känslan faktiskt är.

Självförtroendet är en människas bästa vän eller åtminstone en av de viktigaste. När man tror att man kan något, när man är övertygad, då kan man verkligen göra saker. Så länge man vet att man är bäst så är man bäst. Det är därför jag intalar mig själv att jag är bäst, att jag är oslagbar, älskad och omtyckt.

Om man däremot är ansatt av tvivel blir det en helt annan sak.
"Vågar jag verkligen bjuda honom på bio, jag menar... han kan väl inte tycka om mig? Nej, det är nog lika bra att jag inte gör det, det skulle ändå inte spela någon roll." Och där har man kanske förlorat chansen till ett förhållande med personen man fem år senare gifter sig med.
"Äh, inte kan väl jag spela gitarr lika bra som henne?" Man blir klumpig och osäker och slutar sedan att träna. Hoppsan, där tappade man något man tyckte var riktigt roligt.
"Min flickvän skulle aldrig vara otrogen mot mig! Jag vet att hon är tre veckor i Italien nu, men hon skulle aldrig vara otrogen... eller... jag är förstås inte så snygg och hon har varit otrogen en gång för tre år sedan med sin dåvarande pojkvän..." Och det är tvivel som får en att ringa sin flickvän i Italien, börja bråka och göra slut... Och gör man inte slut kanske man aldrig vågar lita på henne igen.

Tvivel är, kort sagt, för jävligt.

Jag önskar att jag skulle kunna tvivla mindre, det skulle göra mig och de inblandade lyckligare. Jag gör mitt bästa, något annat är otänkbart, men det går inte så bra. Tvivlet är den lilla rösten i mitt huvud som får mig att inte våga gå hela vägen ut, som får mig att inte satsa fullt, som får mig att inte våga lika mycket som jag vet att jag kan.

Tills dess att jag själv tar mig i kragen och slutar tvivla ska jag fortsätta att göra som jag alltid gör, jag ska fortsätta få andra att tvivla mindre och våga mer, tills dess att det inte längre behövs. Jag tror nämligen att alla behöver någon som säger emot rösten i huvudet som skapar tvivlet.

Att få ett nej är inte hela världen, att försöka och falla innebär bara att man behöver kliva upp igen, att inte vara lika bra som någon annan är bara naturligt och rösten i huvudet pratar bara strunt.
Tänk på det, det är allt jag begär.